med väderbitet psyke

I och med detta inlägg är min blogg dödförklarad.

Ironi, det enda som fungerar för dem som verkligen försöker vara roliga.

Tjena mors, alla läsare! Jag kommer att delta i vårsalongen på galleri Skarpans i år. Där ställer jag ut lite smått skräp tillsammans med ett dussin andra konstnärer från trakten. Vernissage imorgon (31 mars) 18:00 - 20:00, utställningen pågår till den elfte april. Kika förbi om ni är i närheten. De andra konstnärerna tycker att jag ska komma med till Indigo på ett glas vin efteråt, om någon vill slå följe så blir jag glad. Jag känner inte någon av dem, och de är allihop tillräckligt gamla för att vara mina föräldrar. Hjälp?

Typiskt. När jag äntligen får käppen ur arslet och drar till Stockholm för att måla järnet så drabbas jag av en skön djävla feber. Igår låg jag i sängen - i min brutalt kalla lägenhet - mest hela dagen, och det har jag gjort fram tills nu. Men, när jag vaknade imorse fick det vara nog. Då kläckte jag den bästa idén hittills, 2009. Jag fyllde en 2 liters pet-flaska med varmt vatten och lade in den under tröjan. Där har den varit i någon timme nu. Livet är lite lättare igen.

Min definierade framtid är snart slut. Det vill säga att mina två år på konstskolan snart är över, och världens alla möjligheter ligger utfläkta framför mig. Men tiden arbetar emot mig och tid är någonting jag är väldigt snål på att dela med mig av. Jag vill gärna ta så mycket av den tid jag bara kan lägga mina händer på och dra ut på den. Tänja den, tugga på den, krama musten ur den, slipa den till en sidenlen sandpartikel som till slut landar på botten av livets timglas.

Så här ligger det till:

Jag sitter i skolan för första gången på många, många dagar. Jag har nyligen plockat en alldeles färsk slutledning ur den kognitiva ugnen: min skolmiljö tråkar ut mig. Smaka på den ni! Jag gillar att måla målningar, och nu går jag äntligen i en skola där man målar målningar! Dagarna i ända. Vi pratar också om konst här, vi behandlar aktuella idéer i konstvärlden och vi älskar att duscha varandra i referenser till både konsthistorien och samtidskonsten. Lycklig borde jag vara, men jag är egentligen bara glad. Det är tråkigt här som sagt. Nu tänker jag förklara varför.

Under min uppväxt har jag satt mig i rollen som tecknare och målare, genom barndomen var jag alltid "bäst" på att "rita". Under högstadie- och gymnasieåren fick jag fullt betyg i samtliga perioder och kurser utan att egentligen lyfta så mycket som ett finger. Således har jag antagligen byggt upp en stabil bild av mig själv som konstnär sedan länge tillbaks. Det är den bilden jag ser i alla speglar, och det är den bilden jag vill att man känner igen mig som. Jag är konst, och konsten är jag, och nu är jag i en alldeles för bekväm situation. Jag går i en konstskola och ska göra sådant som jag alltid har gjort, jag ska "svinga mitt verktyg". Med verktyg menar jag förstås kreativitet.
Skillnaden ligger i ändamålet. En gång i tiden använde jag mitt verktyg för att slå hål i skolstyrelsens etablissemang, för att bryta mig loss och ta mig ut ur skolan. Nu ska jag snarare använda mig av verktyget för att komma in i skolan, och det känns bara fel. Det blir tråkigt. Jag kommer till skolan och förväntas göra sådant som jag alltid har gjort när jag vill bort från alla plikter, plikter som utbildning och annat i min omgivning ständigt lastar på mig. Nu sitter jag plötsligt vid andra änden av bordet, och den softa drömbiffen på tallriken vid denna ände av bordet, som jag har glott med hungriga ögon på från första änden av bordet i hela mitt liv, är kall och seg.
Konstutövande är vardag för mig, det är natur och det är ett stadgat fenomen i min tillvaro. Det är konsten jag vänder mig till när jag vill känna mig hemma, när jag vill slappna av, när jag vill lasta av mig för att uppnå frid. I min värld har jag vant mig vid 50% skola och 50% fritid, nu för tiden känns det mera som 100% fritid. Det finns ingen spänning! Jag känner mig som Linus på Linje, fast i en respirator som mäter pulsen på en bit kol!

Min kropp motarbetar tristessen genom att fälla krokben på mitt psyke hela tiden. Genom att kortsluta min dygnsrytm och sabotera dammluckorna till min sjö av stora tankar så att allting svämmar över i mitt huvud. Så att jag blir förvirrad. Så att jag inte är säker på om jag är glad eller ledsen alla gånger. Sen hjälper inte direkt mitt kaffedrickande.

Nu har jag inte så bra koll på vart jag vill komma med det här, men jag tror att jag kortfattat kan säga som så: överdriven bekvämlighet = tristess.

Men det ordnar sig, jag lyckas alltid ställa till det för mig själv på något sätt. Jag hittar nog på någonting.
Ha det bra tills vidare ni också.

Idag är sista skoldagen innan jullov. Den här hösten har varit väldigt underlig på många sätt, den har varit riktigt bra och helt åt helvete samtidigt. Den har gått fort och långsamt på samma gång. Den har varit slö på samma gång som den har varit rolig. Den har varit tragisk och lycklig ett om vart annat. Den påminner mig om ett fenomen som jag brukar uppleva precis vid vägskälet mellan sömn och medvetande; känslan av att man tappar allt grepp om alla proportioner och förhållanden. Man vet inte om man ligger stilla eller om sängen rör på sig, man vet inte om den lutar eller är plan och det konstigaste av allt är att man inte kan greppa sin egen kropp på något vis.